Bi Puranen, docent, forskare vid Institutet för Framtidsstudier och regeringsutredare.

Ungas syn på energifrågorna

Publicerad i DN-debatt 1996-10-21.

Sveriges politiska ledning talar om att "struta in" oliktänkande när det gäller energiöverenskommelsen. Ställer partiledarna inte upp får de heller inte vara med i fortsättningen. Vilka signaler ger ett sådant handlande till medborgarna i landet? Efter att under några år arbetat med forskning som handlar om ungas tankar om framtiden blir slutsatsen: ännu en törn i det redan så kantstötta förtroendet.

- Vilka aktörer eller krafter är det som styr utvecklingen?

- Det är politikerna, men dom lyssnar inte på oss unga, dom driver sina egna gamla frågor.

Så lyder svaret på en av de frågor som ställts i en omfattande djupintervjuundersökning till unga i åldern 19-25 år i dagens Sverige. 90 procent av dagens unga har framtidstro. Dom tror på möjligheten att påverka sin egen framtid (92%), men inte på möjligheten att påverka Sveriges framtid (38%). Det här är ett av de många resultat som studien "Rapport 90-tal" presenterar. En grupp generationstillhöriga som utbildats i framtidsstudiernas teori, metod och praktik, har under några år metodiskt rest runt och intervjuat andra unga. De har deltagit i forskningsprocessens samtliga faser.

Metodologiskt bygger studien på metodtriangulering, flera olika metoder såväl kvantitativa som kvalitativa används simultant, ungefär som när navigatören till sjöss utnyttjar olika referenspunkter för att avgöra sin position. Ambitionen har varit att fördjupa bilden och ge förståelse.

Vid tre mättillfällen har enkäter respektive djupintervjuer genomförts, den senaste i september 1996. Samma personer har återintervjuats för att undersöka eventuella förändringar över tid. Intervjumaterialet är omfattande: 5.000 sidor kvalitativt material. En telefonenkät har därutöver genomförts med 1.000 unga utifrån samma urvalskriterier; lika många kvinnor som män, lika många arbetande, arbetslösa och studerande, lika många invandrare och lika stor andel med barn som i totalbefolkningen för samma åldersband. Vi har velat försäkra oss om materialets allmängiltighet. Syftet har varit att tränga under "Sifo-nivån" för att verkligen förstå hur unga tänker och vill ha det i framtiden.

Resultaten är tankeväckande: här behandlas frågor som synen på arbete, familj, relationer, drivkrafter, miljö- och tekniksyn, drömmar och tankar om framtiden. Låt mig här endast koncentera mig på den för dagen så aktuella kärnkraftdiskussionen.

Diskussionen om folkomröstningen 1980 framstår som fullkomligt obegriplig för i stort sett alla intervjuade: -Varför använder man inte istället resurserna till att forska fram alternativen, är en återkommande motfråga. För 16 år sedan när det folkomröstades om kärnkraften, satt de flesta av dagens unga i barnvagn. Dom har aldrig förstått vad som egentligen blev resultatet av folkomröstningen. Dom har hört trätan om vad som stod och inte stod på röstsedlarna men de har aldrig känt sig delaktiga. Och medan åren gått med återkommande energidiskussioner och därefter nya tolkningar av folkomröstningsresulatet, har de själva blivit röstberättigade medborgare. Sedan 1980 har 1 670 000 nya väljare tillkommit - nästan lika många av de som var med och röstade har dessutom avlidit (1.443 0176). Det innebär att drygt 3.1 miljoner svenskar inte har med 1980 års folkomröstning att göra. Vem kan då i demokratins namn hävda att det svårtolkade resultatet från då, har mera bäring än de ungas ståndpunkter nu - det är ju dom som ska leva i morgondagens samhälle? 67 procent i undersökningen vill att de unga väljarna också ska tillfrågas om sin ståndpunkt:

- Ska det avvecklas vill vi vara med och bestämma, slutar ni diskutera 1980 och satsar på alternativen, så behövs heller ingen omröstning.

Frågan betraktas av många unga som en gigantisk rökridå utlagd för att förhindra en verklig satsning på alternativen - för det är dessa man vill ha.

De unga betraktar inte avveckling som en förutsättning för utveckling. Många misstänker att kärnkraftfrågan används som en avledande manöver av politikerna för att inte behöva satsa på förnybara energikällor. Politikerna placeras oavsett tillhörighet i samma bås. För att vinna de ungas tilltro krävs att politikerna i handling verkligen satsar på alternativ forskning och utveckling. Att avveckla en eller annan av de 12 reaktorer som finns för oss inte närmare ett samhälle byggt på ekologisk hållbarhet. Över 80 procent av de unga anser det inte realistiskt att avveckla kärnkraften til 2010. Majoriteten vill att de befintliga kärnkraftverken ska fortsätta producera el hela sin möjliga livslängd.

De unga är väldigt tydliga när det gäller det långsiktiga bruket av kärnkraften: 60 procent är emot och 40 procent är för. I valet mellan att i framtiden satsa på en energimix med eller utan fossila bränslen respektive kärnkraft, vill över 70 procent ha en mix utan fossila bränslen och något färre en mix utan kärnkraft.

Det finns en uttalad medvetenhet om den egna energislukande livsstilen - hela 9 av 10 unga anser att det går att spara energi. Sparpotentialen bedöms ligga på nära 20 procent. Uppslutningen är i det närmaste total kring FN:s klimatkonvention som förbinder oss att minska koldioxidutsläppen. Två av tre kan tänka sig högre koldioxidskatter i Sverige. Strängare lagar och hårdare kontroller efterfrågas. Det finns en uttalad beredskap att betala mer för förnybara energikällor. Men många är också osäkra över alternativen.

De ungas värld är inte svart och vit, gråskalan är påtaglig. Långsiktigt ser dom en mer ekologiskt präglad energiframtid men i det nära perspektivet vill många inte fokusera på en avveckling av den svenska kärnkraften. 2010 upplevs som ett hinder och inte som trovärdigt. Man är också noga på att skilja mellan Sverige och världen. Många är oroade över kärnkraftverken i Östeuropa. Svenska kärnkraftverk anses säkrare än andra länders, 94 procent tycker så. Vi bör stödja och förbättra andra länders kärnkraftsäkerhet (93%, "det ligger i allas intresse, om vi t.ex hjälpt Ryssland skulle kanske inte Tjernobyl hänt", är en vanlig - om än anakronistisk - kommentar) och vi bör satsa mer på forskning kring säkrare och effektivare kärnkraft (71%), men helst av allt skall vi satsa på att finna andra alternativ. Solen och vattnet nämns av många.

Det finns grundläggande skillnader mellan unga kvinnor och män. Män med teoretisk utbildning är oftast för ett långsiktigt bruk av kärnkraft, män med praktisk utbildning är oftare emot. För kvinnornas del finns ingen sådan skillnad. Vi har frågat vilka risker man anser är avgörande; "det förstör för våra barn, deras framtid", det "känns fel" svarar kvinnorna, avfallet och olycksriskerna svarar männen. När det gäller fördelarna talar många om att det är en ren energikälla, inga utsläpp och att det är billigt. Sverige behöver billig och effektiv energi säger många, särskilt männen. De flesta tycker att de har för lite kunskap i energifrågor, men betydligt fler anser att de har tillräcklig kunskap för att ta ställning i kärnkraftfrågan - det gäller i synnerhet de unga männen. De flesta har fått sin information via media, vänner, hem och skola. Man vill veta mer men vet inte hur man skall få den informationen.

Skador på vår miljö ses som de största hoten mot framtiden. Kunskap, kommunikation, teknik (särskilt IT) och ett högre medvetande hos människor ses som de stora möjligheterna inför framtiden. Framtidstron är det som sagt inget fel på.

I fredagens DN-debatt betonar också Anders Sundström den nödvändiga omställningen till ett ekologiskt uthålligt samhälle: "Stora möjligheter till export av ny energi- och miljöteknik skulle öppna sig". Detta tillsammans med den markering som Göran Persson gjorde i samband med att han av sina egna blev föreslagen till statsministerposten är lovande, flera andra partier har under många år intagit denna position. Kanske kommer handlingens tid. Samtidigt insmyger sig en oroande aning. Anders Sundström slår fast att kärnkraften ska avvecklas: "Vi måste undvika att bygga in oss i ett nytt storskaligt system som inte är ekologiskt uthålligt", skriver han. Så är vi tillbaka på ruta ett igen då. Ingen - definitivt inte de unga - har föreslagit en ny satsning på något storskaligt. Vad de unga önskar är att fokus flyttas från avveckling till utveckling - det handlar om alternativen. 16 år har visat oss att dessa båda processer inte kan ske parallellt, det har blivit låsningar. Det måste vara viktigt att skapa konsensus om de långsiktiga målen, att våga se framåt istället för bakåt. Avvecklingsfrågan förlamar och tar utrymme. Tänk att det ska vara så svårt att överge gamla kartbilder. Det känns som om den karta som många politiker orienterar sig efter är minst tjugo år gammal. Vi lever i det förgångna betydligt mer än vi anar. Kanske är det så att en verklig förändring åstadkoms först när den "gamla" generationen energipolitiker ersätts av en ny.

©2003 Bi Puranen